Islam upprätthåller en absolut gräns mellan Skaparen och det skapade — ingen människa kan vara gudomlig. ”Inget är som Han…”

Andra religioner har idéer om halvgudar, inkarnationer eller gudamänniskor, men islam avvisar alla sådana föreställningar.

Gud är evig, oändlig och fullkomlig; människan är ändlig, bristfällig och skapad.

Människans värdighet ligger inte i att bli gudomlig, utan i ödmjukhet och tjänande som Guds ’abd.

Strindbergs högmod i Inferno används som exempel på den typ av självupphöjelse islam varnar för.

Selma Lagerlöf och Karin Boye illustrerar hur människans styrka ligger i att erkänna sina begränsningar och överlämna sig till något större.

Islam lär att människan är förvaltare, inte skapare — hennes frihet och värdighet växer ur ödmjukhet inför Gud.

Att blanda ihop Gud och människa leder till teologiska felsteg och existentiellt högmod; sann storhet ligger i att veta sin plats i skapelsen.